over
Den åttonde kommer föralltid att vara en dålig dålig dag.
Hur i helvete kan det redan vara en månad sen? Det känns som en dag sedan och samtidigt känns det som ett år sedan. Mitt hjärta slits i tusen bitar och du är inte ens här och kan laga det.. Jag brukade ringa till dig när allt var sådär uppåner, när folk var dumma och tröga, när jag behövde höra dig säga "skit i dom, jag står alltid på din sida".. Helt plötsligt står jag här och kan inte ringa när hela världen är uppåner, helt plötsligt så kommer du inte säga att du alltid kommer hjälpa mig ur alla världens situationer. För den här situationen, den har du skapat.
Det river och sliter inuti mig och jag vet inte hur länge jag kan vara stark, jag vet inte hur länge till jag kommer orka gå upp ur sängen, jag vet inte hur länge till jag kommer kunna skratta med mina vänner, jag vet inte hur länge allt kommer kännas såhär.
Folk tittar på mig och säger "Ja, du fixar nog det här, du är ju så himla stark", och ja förvisso att jag alltid i hela mitt liv varit stark och fixat det mesta. Men ska man behöva fixa en sådan här sak? Behöver jag vara stark nu?
Pappa, du måste vara här och ta emot mig när jag faller.
Varför är du inte det?
Varför....
wasn't it?
Det värsta med allt är, varför? varför? varför? Varför vore det inte värt det? Varför ville han inte stanna kvar och se Robin växa upp? Varför ville han inte stanna kvar och se mig ta studenten? Varför ville han inte stanna kvar för att en dag se mina barn växa upp? 2 barn, 1 sambo som skulle bli inte bara sambo utan fru. Tillsammans 3 personer att leva för, att älska.
Istället så står vi utan svar.
I mitt hjärta råder inbördeskrig och det gör så ont, så in i helvetes jävla ont. Varför i hela friden ville du inte vara kvar? Livet har så mycket mer att ge. Du kunde leva för oss, med oss. Nu lever livet emot oss och det går inte en dag utan att man undrar varför? Jag kan aldrig respektera ditt beslut, för vi är ensamma kvar. Och pappa, jag behöver dig mer än någonsin. Jag vill bara skrika, vara arg och kräva att du kommer tillbaka, kräva att du ser hur vi lider, kräva att se hur ont jag har, se hur jag kvävs & att min levnadslust bara sjunker. Samtidigt som jag vill allt det där, så älskar jag dig & vill respektera ditt beslut. Men pappa, det gör så jävla ont & jag vet inte längre vart jag ska ta vägen.
Snälla, kom tillbaka.
Jag ska aldrig be om något mer i hela mitt liv, om du bara kommer tillbaka.
eighteen and life
När jag fyllde arton fick jag ett födelsedagskort av min pappa, det är inte det där stereotypiska födelsedagskortet med tusen färger och där det står GRATTIS i lysnade färger. Nejdå, pappa hade valt ett annat, ett som var så himla klockrent. Min pappa var inte bra med orden, att sätta ord på sina känslor, när jag var liten tyckte jag det kunde vara så jobbigt men ju äldre jag blivit så har jag förstått att alla fungerar olika.
Men när jag fyllde arton fick jag ett födelsedagskort av min pappa, ett kort fyllt med text på baksidan, text som han själv hade skrivit, text som jag vet att han menade.
"..Du är snart arton och gör vuxna grejor som att jobba & plugga
men för mig kommer du alltid vara min lilla flicka"
"..Vill att du ska veta att jag alltid tänker på dig och
kommer alltid att finnas för dig om det är nått"
reason to cry
Den här är för dig pappa.
bara för dig.
All this time
All this time with you
Really loved me
Despite my faults and you knew
And you're not coming back
I got a reason to cry
The bottle's empty
The bottle's empty and cold
Just like I've been
Since I heard that you died alone
Finally home now
And I try to accept that you're gone
Wish I could have
Been there for you all along
With your back against the ground
All I want
All I need
Is to make you breathe
All that I want
All that I need
Is to make you breathe
Yeah you failed somehow
But I know that you tried
And you're not coming back
I got a reason to cry
All this time
All this time with you
Really loved me
Despite my faults, you knew
With your back against the ground
All I want
All I need
Is to make you breathe
All that I want
All that I need
Is to make you breathe, yeah
It's all that I want
It's all that I need
Please begin to breathe
All I want
All I need
make it.
Lördagen den 8 Maj.
1 månad sedan.
Torsdagen den 27 Maj.
Pappa skulle fyllt 42.
Tisdagen den 1 Juni.
Min bal & jag har min fina klänning pappa betalade åt mig.
Han tyckte jag var så fin i den. Han hann se mig i den iallafall.
Tisdagen den 8 Juni.
2 månader sedan & min studentdag.
i'll miss you there.
everydaylife
Vissa dagar så är livet så jäkla enkelt och jag lever som vanligt, men vissa dagar & framförallt kvällar så får jag panik. Inte "gapaskrikaslåss"-panik utan mer inombordspanik. Hela min kropp skriker och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Illamåendet sköljer över mig och det knyter sig i bröstet. På lördag är det redan en månad. Det känns som igår samtidigt som det känns som en evighet sedan.
Jag kommer så väl ihåg sista gången jag sa att; Pappa, jag älskar dig. Han var så nere och jag åkte till honom för att hälsa på honom och pigga upp. Som vanligt så babblade jag på om allt onödigt och nödvändigt, skrattade och försökte pigga upp. Men det kändes inte som det gick ända fram. Jag tog med hans födelsedagspresent, ett egendesignat halsband med mitt och robins namn på, även fast han skulle fylla år i Maj, men jag tänkte att det skulle lyfta upp honom lite. Jag såg hur glad han blev och jag tänker på det ännu. När jag satt i bilen på vägen hem så ringde han och berättade hur glad han var att jag kommit ner, att min energi smittat av sig och att han var glad över att se mig så glad. När vi skulle lägga på så jag att jag älskade honom. Och det var sista gången jag någonsin fick säga det till honom. Bara att tänka på den här gången får mig att sitta här och gråta, men detta är min bearbetning.
Även om du kanske inte hör mig längre, så älskar jag dig pappa. föralltid.
writing it all
Jag måste någonstans få yttra mig, få skrika & gapa och bara var ledsen. För mig har alltid att skriva varit ett självklart sätt att uttrycka sig, sen bryr jag mig inte om vem som läser eller om någon ens gör det. Jag måste bara få det ur mig. That's it.
Snälla, tala inte om för mig hur jag bör vara, hur jag bör sörja eller hur ni tycker att "det är bra att gråta", säg inte heller att ni tycker synd om mig - säg istället att ni finns där, istället för att prata om mig - prata med mig. Jag är samma person som innan bara att jag inte kanske alltid fungerar på samma sätt. Jag har inte längre min älskade pappa hos mig.
Alla säger att det är okej att gråta och att det är "normalt". Många förväntar sig att jag ska sitta hemma och gråta hela dagarna medans jag egentligen är med vänner och fikar, pratar eller dricker vin. Hade inte detta hänt mig, att jag förlorat min pappa så hade jag inte heller vetat att sorg yttrar sig på olika sätt. Jag hade nog också förväntat mig att personen i fråga skulle sitta hemma och gråta, hela tiden.
Men jag har lärt mig att alla fungerar olika. Jag gråter inte mycket, jag pratar inte om det så mycket. Min kropp har sitt eget sätt att sörja och jag börjar lära mig det. Istället för att jag gråter så slår mitt hjärta extra fort, ibland känns det som att alla inre organ byter plats, ibland gör det ont överallt & ibland bara på något enstaka ställe, det knyter sig i bröstet och gör så ont så jag ibland tror att någon kört över det med en långtradare. Men jag gråter inte så mycket. Jag mår illa ibland, spyr ibland. För så reagerar min kropp.
Folk brukar fråga om jag äter, om jag sover & om jag inte är arg. För det mesta så äter jag som vanligt och ibland ännu mer. Jag sover även helt okej, vissa nätter är jobbigare än andra men i regel så funkar det okej. Och ibland, är jag så fruktansvärt arg, arg på pappa, arg på omständigheterna och då skriker jag och gapar, gråter och skakar. Men mestadels så är jag inte arg.
Jag älskade min pappa, han var ingen svensson pappa som kom hem vid fyra och åt tillsammans med hela familjen, men han var min pappa. Min älskade fina pappa. Jag kommer älska honom & sakna honom tills den dagen jag dör.
Dom säger att tårarna kommer. Det får dom så gärna göra, men jag kan inte heller tvinga dom. Och tro mig, jag har gråtit, jag har skrikit, jag har gapat, jag har varit förbannad, jag har slagits. Livet är orättvist, det har jag lärt mig. Eller jag lär mig.
Jag vill bara säga tack till mina underbara vänner som betyder allt för mig, verkligen allt. Jag har lärt mig vilka som verkligen finns och vilka som verkligen är mina vänner till hundra procent. Ni är guld värda.
Två personer som har stått ut med mycket på senaste, som hjälpt mig med precis allt, som lyssnat när jag pratat, som har kramat mig och sagt fina ord när jag storgråtit och som tagit ner mig på jorden alla de gånger jag varit så himla arg på omgivningen, dessa två personer är helt enastående och förmodligen världens underbaraste. Ola Johansson & Gustaf Karlsson.
Jag kommer ihåg en dag när jag var så ledsen och hade tankar överallt och sa till Ola att pappa missar min student, när jag springer ut i vit fin känning och borde vara så himla lycklig, han missar det. Ola tittade på mig och bara sa att han finns där ändå, han ser mig visst.
Pappa, jag älskar dig.
