Den senaste veckan var kass. En känslomässig berg och dalbana. Det har varit mycket på sista tiden. Mycket jag inte kan styra över och känslor som stormar från alla håll och kanter. Pappas bortgång har känts mer påtaglig än vanligt & jag har inte varit på topp. Jag känner mig så liten, sviken & menlös när det kommer till pappa. Jag känner mig inte tillräcklig, jag var inte tillräcklig för att han skulle fortsätta kämpa, kämpa och vilja leva. Jag har utgett mig för att vara psykisk stark i flera år, men jag antar att jag hade fel. Snart är det ett år sedan min pappa, min pappa Joacim Klasson tog sitt liv och jag kan fortfarande inte förstå. Jag kan inte förstå hur en människa kan vilja sina nära & kära så fruktansvärt illa. Självmord är ett själviskt beslut & jag kommer aldrig ta det i försvar. Min pappa gjorde ett val, ett val jag aldrig kommer att acceptera. Varför var det inte värt det? Varför var det inte värt att försöka komma på fötter? Varför var det inte värt att försöka leva? Jag kommer aldrig få svar. Jag kommer alltid, alltid att vara sviken av en av människorna jag älskade högst på jorden. Min egen pappa.

Igår var det nio månader sedan du gick bort. Nio månader. Bara sådär. Som att det vore ett knäpp i fingrarna. Som att tiden inte spelar någon roll. Inombords känns det som att det har gått en vecka. Folk säger hela tiden att saker blir bättre med tiden, men hur kan det bli det? Om man inte märker dagarna som går? Om man fortfarande har lika ont? Jag älskar dig pappa & saknar dig mer för varje dag.

Första julen utan dig. Första julen som jag inte köper massa böcker & slår in. Första året utan ytterligare en fantastisk julklapp från dig. Första julen utan det traditionella telefonsamtalet. Vissa dagar blir man mer påmind om vad man inte längre har, eller ska jag säga vem. Jag tänker på dig, varje dag, jämnt. Jag kommer älska dig & sakna dig tills den dagen jag dör. Du var fantastisk, enastående & så jävla älskad. Att du inte är här idag, det är overkligt. Man har en syn på livet, hur det ska vara, hur man alltid gjort. Tills allt slås i spillror och hela världen är på sne. Och min värld, den är på sne, på sne utan dig. Varje dag önskar jag att jag vaknar upp & att allt bara vart en fruktansvärd dröm. Men jag antar, antar att det är dags för mig att inse att verkligheten ser ut såhär. En verklighet som jag inte valt. En verklighet som jag inte önskar min värsta fiende. Man kan inte ändra det som hänt, även om jag önskar det varje dag.

mobilblogg. igen. mitt i natten. igen. jag kan inte sova längre. har jag tur så brukar jag somna runt tre, i värsta fall blir det runt klockan fem. ibland stierrar jag i taket, ibland gråter jag. jag tror verkligheten börjar komma ikapp även mig. jag kan inte blunda länge till, jag kan inte länge till förneka det som hänt. men det tar så hårt. jag har ingen pappa längre, han är borta, borta för alltid. jag trodde stockholm skulle vara en bra lösning, en tillflykt. men jag tror det har gjort mig mer ont än gott. hemma är min trygga punkt, med min familj. jag låter mina tårar rulla ned för mina kinder, och tillåter mig själv, tillåter mig själv att det gör ont. så jävla ont. jag har ingen pappa längre. han finns inte och han kommer inte att ringa, även om jag allt för länge intalat mig själv det. jag har tryckt på pause och stått still där. jag har inte velat känna och inte velat inse sanningen. min pappa är borta, han kommer aldrig tillbaka. aldrig mer.

Jag tänker på dig varje dag, varje vaken stund.

Sade – By Your Side

Idag, för exakt ett halvt år sedan var det vilken kväll som helst. Jag gjorde samma saker som vanligt. Jag gick och la mig på kvällen, i tron på att vakna upp till en ny, likadan dag. Om jag bara visste hur fel jag hade. Om jag bara kunde anat. Det blev morgon, den åttonde april & jag vaknade. Hade försovit mig en timme till praktiken, men kände ingen stress ändå. Jag minns att jag tänkte innan jag somnade kvällen innan, att jag inte pratat med pappa på en vecka. Jag kom fram till att jag skulle ringa honom dagen därpå. Om jag bara hade lyft luren och ringt den kvällen istället. Kanske hade saker vart annorlunda, kanske inte. Det får jag aldrig veta. Morgonen den åttonde april, dagen den åttonde april, en dimma. Allt ett enda stort kaos av tårar. Det var sista gången jag såg dig, bara det att denna gången så andades du inte längre. Du hade inte samma färg i ansiktet. Dina ögon stirrade tomma.

8 Oktober. Ett halvår. Sex månader.

Ditt mobilnummer, ditt facebookkonto, dina mail. Jag kan inte förmå mig att ta bort något av det. Inte ens ett onödigt mail med någon fälg du skickat bild på för smakråd. Ingenting. Allt finns kvar.

Orden börjar sina. Mitt minne börjar blekna. Mina tårar börja torka ut. Allt det där, för att jag tvingar det. Jag vill inte prata om dig, jag vill inte minnas den dagen & jag vill inte gråta. Jag har en förmåga, en förmåga att blunda för verkligheten. Inte låta den påverka mig. Jag önskar jag var på ett annat sätt, jag önskar att jag skrek, grät & var ledsen. Jag önskar att jag inte sparade på allt inom mig, men jag orkar inte vara svag. Jag orkar inte ta tag i allt. Det är för mycket. På tok för mycket.

Och imorgon är det fem månader. Nästan ett halvår. Hur fan kan tiden gå så fort? Det känns som igår & samtidigt så känns det som det gått en evighet. Jag har egentligen inte så mycket att säga om saken längre. Jag går runt helt tom i huvudet. Trycker undan alla jobbiga tankar & alla tårar som vill ut. Orkar inte. Vill inte.

På tal om Grekland, så ska vi till Kreta. Kreta var min pappas favoritställe på hela jorden, dit åkte han ofta och mycket. Så, jag ska dricka hans favorit vin, äta svarta oliver & grekisk sallad - för honom. I'll honour him with my life. Förmodligen blir det endel tårar fällda, men, det ska bli skönt att komma tillbaka till Kreta. Det var hans plats på jorden & jag växte upp med att lära mig älska stället.

Jag har blivit en tjej som jag aldrig trodde jag skulle bli, jag har blivit något jag inte står för, något jag inte valt själv. Jag är hon utan pappa, jag är den tjejen som får be folk sluta skämta om saker som hon själv kunde skämta om förr, jag är tjejen som gråter till filmer så fort någon går bort, jag är tjejen som tvingar undan sina tårar istället för att låta dom rinna. Jag har blivit en tjej som jag inte vill vara. En tjej som jag inte är.

Torsdag igen, 21 veckor sedan. Tankarna blir lite bättre med tiden, men dom försvinner inte. They never will. Det kommer aldrig aldrig att bli förståeligt. Jag ska behöva förklara för mina framtida barn varför dom inte har en riktig morfar. Såklart kommer dom ha Billy som morfar, han kommer vara världens bästa morfar. Men ändå, jag vill ändå att mina barn ska veta vem min pappa var. Min pappa var långt ifrån perfekt, men han var min pappa. Jag har ärvt mycket av min pappa, mina läppar, mitt sinne, min längd, mina fötter tillochmed. Jag har fått nästintill allt från honom.

Everything happens for a reason, det brukade vara mitt motto. Jag var säker på att det alltid fanns en anledning till att säker hände. Nu, nu vet jag inte längre. Jag menar, vad var det för mening med att min pappa skulle ta sitt liv? Jag kan bara inte riktigt förstå. Fortfarande så är allt lika oklart som dagen det hände. Eller, den dagen i sig är nästintill kristallklar för mig. Jag kommer ihåg den som igår.

Torsdag. Du försvann en torsdag. Torsdagar är alltid lite extra påfrestande. Datumet den åttonde, är påfrestande. Alla tankar kring dig tär på mig. Jag är fortfarande arg, ledsen & besviken. Självmord är i min bok egoistiskt och något man inte gör. Man kämpar, man kämpar för att åstadkomma någonting bättre. Jag vill skrika, gråta och hata, men jag orkar inte. Jag orkar inte skrika. Jag orkar inte gråta mer. Jag orkar inte hata. Det tjänar ingenting till. Jag är maktlös, ingenting gör så att du kommer tillbaka. Jag är trött på att drömma, trött på att vakna upp helt sönderlipad. Jag är trött. Jag är så fruktansvärt trött hela tiden.

Och ingenting blir som man tänker sig.

Fyra månader sedan, två dagar & en evighet sen du försvann. Jag kommer aldrig att förlåta dig för vad du gjorde, för vad du tvingar mig att genomlida. Vem vill inte se sitt barn växa upp, gifta sig & skaffa egna barn. Vem vill inte vara där på den resan? Jag kan lova, här och nu, att jag kommer göra allt för mina barn. Jag ska aldrig lämna dom, lämna en del av mig kvar. Vem kan vara så självisk? Vem gör så mot någon man älskar?

Jag kan fortfarande inte förmå mig att radera ditt nummer i min telefonbok. Jag kan inte. För då kanske allt blir mer verkligt och då gör allt ännu mer ont. Jag bara kan inte förstå. Jag vill aldrig förstå. Ditt beslut var själviskt, idiotiskt och det dummaste en människa kan göra. Ibland måste man slåss, slåss för att orka finnas kvar. Stå rätt upp på benen när man egentligen inte orkar.

Trots att jag hatar vad du har gjort, så älskar jag dig & jag saknar dig så att jag aldrig igen kommer bli som förr.

Mage i uppror, illamående.

Boupptäckning imorgon.