Idag, för exakt ett halvt år sedan var det vilken kväll som helst. Jag gjorde samma saker som vanligt. Jag gick och la mig på kvällen, i tron på att vakna upp till en ny, likadan dag. Om jag bara visste hur fel jag hade. Om jag bara kunde anat. Det blev morgon, den åttonde april & jag vaknade. Hade försovit mig en timme till praktiken, men kände ingen stress ändå. Jag minns att jag tänkte innan jag somnade kvällen innan, att jag inte pratat med pappa på en vecka. Jag kom fram till att jag skulle ringa honom dagen därpå. Om jag bara hade lyft luren och ringt den kvällen istället. Kanske hade saker vart annorlunda, kanske inte. Det får jag aldrig veta. Morgonen den åttonde april, dagen den åttonde april, en dimma. Allt ett enda stort kaos av tårar. Det var sista gången jag såg dig, bara det att denna gången så andades du inte längre. Du hade inte samma färg i ansiktet. Dina ögon stirrade tomma.