Födelsedagsfirande i all ära, men lägg på 22h jobb under samma helg som man bestämmer sig för att hinka vin som om man var ledig. Lovar att jag knappt stod på benen igår kväll när jag kom hem från jobbet. Sov i starka 12h för att kompensera min stackars kropp, knappt att det hjälpte så jag har vart slut hela dagen.

Ibland, ibland så är jag så lycklig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ni vet känslan, känslan som går från ända nerifrån tårna och rakt upp i den där lilla lyckoplutten som sitter någonstans i hjärnan, ni vet Den känslan. Så bra är det ibland. Men vissa dagar, även fast du är lycklig så kan du må så fruktansvärt dåligt. Nästan undermedvetet. För, när du vänjer dig vid det där lyckoruset, när du inte tänker på det längre, det är då, då det tas ifrån dig. Det är som att någon rycker mattan under fötterna på dig. Och du landar rätt på ansiktet. Kanske är inte världen så rosa som du trott? Kanske är inte allt en dans på rosor? Och helt plötsligt kommer frågorna som på led. Alla vill vara först och ingen vill ta en kölapp.

Mitt liv har inte varit enkelt, något mina närmsta vet. Och jag vet, jag vet faktiskt att jag förtjänar att ha det rosa och att dansa på rosor. Men ibland är det svårt. När kraven blir många & frågorna för påträngande.

Jag är lycklig. Jag är lycklig. Fast, är jag det? Jag vill vara det, jag vill tro att jag är det. Jag är det oftast iallafall. Och det är alltid något, det är en bra bit på vägen om man jämför med vart jag befann mig förra året. I dagens läge så har jag precis landat min första fasta tjänst, jag trivs med mig själv, jag fick honom med stort H som jag kämpade för i tre långa jävla år & jag har de vännerna vid min sida som jag vill dela resten av mitt liv med. Men ändå, ändå är det något som inte känns hundra. Jag vet att jag inte kan ändra mitt förflutna eller mina tidigare upplevelser. Men, det är något med mitt liv idag som inte känns rätt. Det är inte riktigt 100, snarare typ 80. Och jag kan inte riktigt svara på varför.

Inte kanske blir det heller bättre av att jag haft en pissig dag, att jobbet gått kasst, att jag vet att någon nära kämpar för livet, att jag inte kan prata om det, att jag saknar min pojkvän så att jag dör, att jag känner att vi inte får den tiden ihop som jag behöver eller att dagen allmänt vart fel sedan jag steg upp. Mitt liv är som en bergodalbana, ibland är man på toppen & känner sig riktigt jävla bra och ibland går det rätt nerför utan att nödbromsarna finns där.

Det är sådana här dagar, det är då jag behöver dig som mest. Du som älskar mig & borde finnas och lyssna. Och då är du inte här.

Jag har inte skrivit här sen jag kom hem från min resa. Och det är nog mest för att jag inte känner att jag behöver det på samma vis som tidigare. Min blogg har varit ett sätt att uttrycka känslor, oftast mindre positiva sådana. Men, för första gången på riktigt, riktigt länge så kan jag känna att jag är lycklig. Jag, Carolin Klasson, är lycklig.

Ja, nu har jag vart hemma sedan i tisdags & hunnit landa ordentligt. Det var mycket som skulle fixas med första dagarna, folk att träffa, folk att ringa, saker att göra osv. Så man hann inte riktigt med att bara vara, men idag är min 'bara vara' dag skulle jag påstå, jag har inga planer. Jag har en 'plan' & det är att träffa Hanna, och det var mitt initiativ så det känns inte som ett måste. Annars så ska jag bara kolla ifatt lite serier jag missat, laga & äta den mat jag vill och bara luffa runt och känna mig levande.

Som ni kanske forstar sa har inte varan resa bara varit en dans pa rosor, aven om vi kanske fatt det att verka sa. Vissa saker har vi inte kunnat skriva ut i bloggen pga att vara stackars foraldrar inte skulle fa hjartattack och komma ner for att hamta hem oss pa studs. Sa nu nar jag anda ska hem kan jag avsloja det mesta. Sa, har kommer den ocensurerade delen av resan, stora som sma detaljer!

- Vi bodde 6 natter pa ett hotell pa Bali som i snitt hade fem inbrott per natt.

- Jag blev pa oppen gata, intrangd i ett horn av 3 balineser som skulle rana mig. Tji fick dom nar jag lyckades komma loss & sprang darifran gratandes med vaskan (som dom oppnat och forsokt rota i..).

- Vi inte alltid riktigt tankt oss for nar vi valt transport medel, oftast pa fyllan. Creepy gamla gubbar som inte talar engelska ar bara en del av historien.

- Jag lyckades fa urinvagsinfektion i ett land helt utan turister eller en enda manniska som kunde tala engelska. 2 veckor tog det innan jag lyckades hitta en indones som talade engelska och kunde skriva en lapp pa indonesiska at mig. "Det gor ont nar jag kissar. Jag behover medicin" lod den fantastiska lappen som jag senare visade for dom pa apoteket, som faktiskt gav mig ratt medicin.

- Johanna har haft alla hudakommor som finns i hela varlden. Och blivit biten av allt som gar att bli biten av.

- Vi har sprungit ifran folk som forsokt rana oss mitt i natten.

- Johanna blev bestulen pa alla sina vardesaker, men den historian kan ni.

- En av vara kara vanner forsvann sparlost i en dag & vi var utom oss av oro. Gick gratandes runt och visade bilder pa henne & gick till sjukhuset for att se om hon var dar. Helt utan resultat. Hon kom dock tillbaka helt oskadd 14h senare en halvtimme innan hennes buss skulle ga fran Nha Trang.

- Vi har blivit korda till fel flygplats mitt i natten & hinner precis slanga oss i en taxi som tar 30 min, springa in pa flygplatsen for att checka in & tillslut sjunka ner i vara saten med minsta mojliga marginal.

- Jag lyckades glomma min MP3 pa en av nattbussarna vi akte. Enbart for att jag blir vackt av en skrikande vietnames & blir helt disorienterad. Kommer direkt pa det nar jag klivit av bussen, men da kor den ivag. Lagom bitter.

- Litat for mycket pa framlingar. Sa som den natten vi kom till Langkawi & inte hittade ett ledigt hotell och bodde hos nagra helt frammande manniskor.

Listan kommer sakert fyllas pa med saker som ovantat ploppar upp, men detta var vad jag kunde komma pa nu. Och mamma & Maggan, vi har inte varit dumma eller blaogda. Vi har varit valdigt fornuftiga & alltid alltid hallt ihop. Det later bara varre nar allt kommer pa en och samma gang.

Jag vill vill vill vill till Peace & Love i ar, sa eftersom jag inte ar hemma och kan prata med er mina fina vanner sa gor jag lite research redan innan jag kommer hem; folj med mig?! :)

28juni - 2juli

Jaha, precis som vi vantade pa magsjukan sa vantade vi pa att nagon av oss skulle bli ranade. Och sagt & gjort. Med besked.

Vid fyratiden inatt blir Johanna bestulen (utan att forst marka det) pa mobil & losa pengar. Jaja, tankte vi, det kunde varit varre. Som tur var som tog dom inte hennes visakort. Men historien slutar saklart inte dar. Klockan blir ett & vi beger oss till stranden for att sola & bada en sista gang innan vi inatt lamnar Nha Trang. Vi gar ner till vattnet i 5 minuter for att enbart doppa fotterna & nar vi kommer tillbaka har nagon stulit Johannas planbok ur hennes vaska med Alla hennes kort i. Sa nu har hon ingenting, och jag aker hem om tva dagar.

Sa, inom loppet av 10 timmar sa lyckas Johanna bli ranad 2 ganger. Vi ar SA fardiga med Vietnam nu.

Efter att ha krupit upp ur sangen pa tisdagmorgon sa promenixade vi over gatan & la oss pa stranden. Vi lag i 30 min, 30 blev 60, 60 blev till 90 minuter och dar var det stopp! Bakfulla och elandiga sa tog vi oss till BoozeCruise kontoret for att boka in en tripp kvallen till ara!

Halv fem sa mottes vi alla 8 upp i baren pa BoozeCruise Bar n' Grill & tog en snabb genomgang av kvallen fore, innan det var dags att satta sig i bussen som skulle ta oss ut till hamnen dar baten & spriten stod och vantade!

Vi hade skitkul, riktigt javla askul! Men, jag vet inte om de andra manniskorna pa baten hade det, for direkt vi kommer ombord scannar vi av stallet & inser att nja, vi vill nog halla oss for oss sjalva (ni far garna tycka att det later trakigt, men vi 8 hade sa javla roligt ihop) sa vi gick upp pa "overvaningen" dar vi sedan blev servade med drinkar i flera timmar innan det var dags att aka in till land igen! Sa mycket som jag skrattade den kvallen, det vet jag inte riktigt nar jag gjorde senast. Jag skrattade tills jag skrek, tills jag grat & tills jag hade ont i magen! Tack underbara brudar for en helt kickass kvall!

Efter baten begav vi oss till klubb efter klubb tills fotterna varkte & huvudet snurrade lite val mycket. Halv fem trillade jag i sang & var inte jatteglad nar klockan ringde vid elva for att stiga upp till beachen. Vi klar pa oss och gar ner for trapporna & inser att det sporegnar.

Och sporegnat har det nu gjort i 2 dagar & vi inser att regnperioden faktiskt har kommit ikapp oss dessvarre. Jag trodde for nagra dagar dar att jag skulle komma hem brun som fan efter att ha stekt har i Vietnam sista veckan. Men icke! En och en halv dag lyckades jag fa till. Men, battre an inget!