mobilblogg. igen. mitt i natten. igen. jag kan inte sova längre. har jag tur så brukar jag somna runt tre, i värsta fall blir det runt klockan fem. ibland stierrar jag i taket, ibland gråter jag. jag tror verkligheten börjar komma ikapp även mig. jag kan inte blunda länge till, jag kan inte länge till förneka det som hänt. men det tar så hårt. jag har ingen pappa längre, han är borta, borta för alltid. jag trodde stockholm skulle vara en bra lösning, en tillflykt. men jag tror det har gjort mig mer ont än gott. hemma är min trygga punkt, med min familj. jag låter mina tårar rulla ned för mina kinder, och tillåter mig själv, tillåter mig själv att det gör ont. så jävla ont. jag har ingen pappa längre. han finns inte och han kommer inte att ringa, även om jag allt för länge intalat mig själv det. jag har tryckt på pause och stått still där. jag har inte velat känna och inte velat inse sanningen. min pappa är borta, han kommer aldrig tillbaka. aldrig mer.