go away
På onsdag skriver vi över huset, klappat och klart. Sen efter det boupptäckning & jag vill inte gå dit, alls. Jag vill inte sitta där i ett rum & känna mig minst i världen. Jag förtjänar inte det. Jag åker dit, gör vad jag ska & sen ska jag hem. Hem till min underbara mamma som är bäst. Min mamma som hejar på mig. Min mamma som hör av sig för ofta "ifall något hänt" när det aldrig har det, men "tänk om". Min mamma som stog ut med mina nallekalas & skjutsade runt mig bak på hennes cykel. Min mamma som aldrig skulle svika. Min fina mamma.
anger
Det sista jag ser innan jag somnar är ditt ansikte, jag ser det vita stela rummet, jag ser de tända ljusen, jag ser dig, du finns inte mer. Jag ångrar att jag gick in i rummet, jag ångrar att jag tog i din kalla hand, samtidigt som jag vet att jag skulle ångrat mig om jag inte gjort det.
Du tog ett beslut som inte är värt att accepteras.
a darker shade of black
some ink
If love alone
could have
saved you
i got a feeling
at night
if love alone
You never said I'm leaving,
you never said goodbye,
you were gone before I knew it,
and only god knew why.
A million times I needed you,
A million times I cried,
if love alone could save you,
you never would have died.
In life I loved you dearly,
in death I love you still,
in my heart you hold a place,
that no one could ever fill.
It broke my heart to lose you,
but you didn't go alone,
for a part of me went with you,
the day god took you home.
when i need you
Idag är det torsdag och elva veckor sedan du gick bort, jag saknar dig. Jag saknar dig emellanåt så att det värker i hela kroppen. Men pappa, du skulle vart stolt över mig nu. Jag fixade studenten, jag fixar mitt frisörjobb & jag står på benen. Jag vet att du skulle vart stolt. Trots dumma misstag på senaste, skulle du funnits där och berömt. Innerst inne, även om du kanske inte sa det så ofta, så vet jag att du var stolt över mig. Du fanns där när världen var på sne & jag klantat till det. Du lyssnade på vad jag hade att säga, log och sa "du är för lik din gamla pappa" och sen klappade du mig på kinden. Och visst är jag, visst är jag lik dig. Till utséende och person. Det, det kan ingen någonsin ta ifrån mig. Älskade fina underbara.
When I need you, I just close my eyes and I'm with you.
wonders
Det känns emellanåt så jävla ofattbart. Du är borta & du kommer, på riktigt, inte tillbaka längre. Ser du ens mig? Undrar du hur jag har det? Ler du när det går bra för mig? Finns du, någonstans? Alla tusen frågor, dom äter upp mig, tär på mig. Förstör.
Kom tillbaka, det är det enda jag ber dig om.
the world's greatest
Forever loved
Forever missed
weakness
Och jag gråter, känner mig hjälplös, vill försvinna. Samtidigt vet jag att det inte spelar någon roll hur mycket jag gråter, för ingenting ändras. Saker och ting kommer alltid att vara såhär, tiden spolar inte tillbaks sig själv.
I feel like the smallest person on earth.
and then came spring
student 2010
I was shining for you.
i know already
..Ja facebook, jag vet.
shut down
Jag vet att det inte är bra, tro mig, jag vet. Men jag vill inte att detta ska vara min verklighet, jag vill inte tillåta det att vara min verklighet. Jag hade sommaren så uppstrukturerad; balen, studenten, jobbet, tennisveckan, strålande sol i mellbystrand osv. Pappa var inräknad i allt. Nu får han helt plötsligt inte se mig på min baldag, min studentdag, nu kan jag inte ringa efter jobbet, jag kommer inte bo hos honom under tennisveckan eller mestadels av sommaren. Allt det försvann. Och jag vet inte om jag fixar att ta i det där.
Det sägs att man ska prata med någon utomstående, men nej. Jag vill inte prata, att jag kanske borde är en annan femma. Men jag vill inte. Jag önskar att jag ville. Jag önskar att jag skrek & grät ofta och mycket. För på något sätt så förstår ju även jag, att det kommer ikapp senare.
Jag vill inte tillåta mig att inse att min pappa är borta, för han ringer ju vilken dag som helst nu..
Det gör han ju..
För det måste vara så..
perfect world
I never could’ve seen this far
I never could’ve seen this coming
Seems like my world’s falling apart
Why is everything so hard
I don’t think I can deal with the things you said
It just won’t go away
In a perfect world
This could never happen
In a perfect world
You’d still be here
And it makes no sense
I could just pick up the pieces
But to you
This means nothing
Nothing at all
I used to think that I was strong
Until the day it all went wrong
I think I need a miracle to make it through
I pictured I could bring you back
I pictured I could turn back time
Cuz I can’t let go
I just can’t find my way
Without you I just can’t find my way
In a perfect world
This could never happen
In a perfect world
You’d still be here
And it makes no sense
I could just pick up the pieces
But to you
This means nothing
Nothing at all
I don’t know what I should do now
I don’t know where I should go
I’m still here waiting for you
I’m lost when you’re not around
I need to hold on to you
I just can’t let you go
In a perfect world
This could never happen
In a perfect world
You’d still be here
And it makes no sense
I could just pick up the pieces
But to you
This means nothing
Nothing at all
Nothing, nothing at all
Nothing at all
weeks
beat me up
Jag drömmer, vaknar, förvirrad. Vad är meningen? Jag börjar tappa meningen med att gå upp ur sängen på morgonen, tappar meningen med att sova på natten. Tappar meningen för allt. Förut brukade jag säga att "allt händer av en anledning", men vad är det för bra anledning till detta? Har du blivit dumpad av ett riktigt svin, så är det en bra anledning för det finns alltid någon bättre där ute. Men jag kan inte se anledningen med det här? Kan inte riktigt förstå om det finns någon.
Om det är såhär man lär sig att livet är svårt, så vill jag inte lära mig. Jag tycker redan att jag vart med om tillräckligt i mitt liv, klarat av tillräckligt som stärkt mig som människa. Detta stärker inte, det drar ner. Det drar ner mig under ytan och ibland vet jag inte om jag kan komma upp för att få luft.
real
another day
Ikväll, eller inatt kanske jag bör säga, är en pissig kväll/natt. Jag är för första gången riktigt arg, arg på pappa, arg på omständigheterna & ja, arg på allt. Det enda som ekar är; varför var det inte värt det?
Om jag bara hade det svart på vitt, en förklaring till varför detta valet kunde vara värt det. Och även om jag hade haft det, hade jag kunnat acceptera det då? Hade jag verkligen kunnat det? Jag kan bara inte förstå! Jag kan inte inte inte förstå! Jag vill inte förstå hur du kunde välja den här vägen, hur du kunde vilja göra mig såhär illa. Jag förstår inte!
Förövrigt, jag har sagt det innan, men jag kan säga det igen;
Ola Johansson, du är världsklass.