Igår var jag förresten hos frisören & färgade utväxten + att jag ljusade upp färgen ett steg. Blev jättenöjd & tänker nog göra exakt samma sak några dagar innan jag far utomlands den 6e februari! Här får ni två halvkassa webcambilder på resultatet;

Mest just nu;

Kom hem nu.

Juldagen, en av årets största partydagar spenderade jag med mina fina tjejer! Först smink & vin hos Johanna med henne & Fanny och sedan vidare till min älskade Amanda (som numera bor i Oslo) & fina Natha (som numera bor i Köpenhamn). Hos Amanda blev det mängder vin & massa prat. Inom loppet av en månad så flyttade vi ju allihopa till varsin huvudstad & har nu inte setts på ca 3 månader. Så det var fantastiskt att vara samlade bara vi tre igen! Vid elvasnåret rörde vi oss ner mot Grace där kön var enorm! Har jag aldrig frusit om fötterna innan så vill jag lova att jag gjorde det då! För min del blev Gracebesöket inte allt för långvarigt. Jag märkte själv vid kvart över ett att det var dags att lämna in, så jag hoppade in i en taxi & tog mig till Alvesta. Väl hemma somnade jag med kläder & smink på och vaknade dagen därpå upp som en levande katastrof. Men jag hade en grymt bra kväll (innan den tog slut för tidigt).

Är precis hemkommen från stan, har träffat Marie (vilket förövrigt var 6 månader sedan senast) & det var precis lika kul som vanligt! Något som skulle vart en vanlig fika blev en tre timmar lång sådan. Har man inte setts på så länge så blir det lätt att tiden springer iväg, så vi hade mycket att prata igenom! Annars har jag väl inte gjort speciellt mycket sedan jul, eller jo, utgång på juldagen, men det får vi ta i ett inlägg för sig! (:

Första julen utan dig. Första julen som jag inte köper massa böcker & slår in. Första året utan ytterligare en fantastisk julklapp från dig. Första julen utan det traditionella telefonsamtalet. Vissa dagar blir man mer påmind om vad man inte längre har, eller ska jag säga vem. Jag tänker på dig, varje dag, jämnt. Jag kommer älska dig & sakna dig tills den dagen jag dör. Du var fantastisk, enastående & så jävla älskad. Att du inte är här idag, det är overkligt. Man har en syn på livet, hur det ska vara, hur man alltid gjort. Tills allt slås i spillror och hela världen är på sne. Och min värld, den är på sne, på sne utan dig. Varje dag önskar jag att jag vaknar upp & att allt bara vart en fruktansvärd dröm. Men jag antar, antar att det är dags för mig att inse att verkligheten ser ut såhär. En verklighet som jag inte valt. En verklighet som jag inte önskar min värsta fiende. Man kan inte ändra det som hänt, även om jag önskar det varje dag.

Äntligen julafton! Igår var det lillejul, tre gånger på samma dag för att vara exakt. Först så var jag hos Emelie & vi bytte julklappar & julfikade och bara allmänt hade det mysigt. Efter det så åkte jag hem, duschade och fixade i ordning mig och sedan bar det av till stan för julklappsbyte & julmys hos Ola. Efter några timmar där så bar det återigen iväg, denna gången till våra grannar familjen Mattsson. Där bjöds det på julmat, godis & rödvin! Så när jag senare gick dom 10 metrarna hem så var mina fötter rödvinslätta. Klädde granen & gick och la mig. Och nu är det julafton! Yey!

Ibland så är du så fantastiskt bra att hela jag går sönder. Som idag. Du är inte ens här. Men, fan vad du är bra. Jag ler bara jag tänker på det, ingen annan än du skulle lyckats med det där. Jag ligger här i min säng och ler, men ändå gör det så ont. För att idag var en bra dag. Jag får ont när det är bra, för jag vet inte hur länge det kommer vara så. Vinden vänder rätt fort. Men idag var en bra dag. Och du, du är så trög att jag inte kan annat än att bara le. You're great.

Mix av allt det bästa, just nu;

Jag blir galen. Galen på dig. Galen på mig själv. Du är bra, kanske rent av rätt underbar. Ibland.

Idag är en fuldag. Jag har spenderat den i Davids soffa tillsammans med honom & Mulle. Mjukisbyxor, stor t-shirt & inget smink. Jag är alltså inte allt för vacker. Men fan vilken skön dag. Nu har vi precis ätit tacos & fortsätter vårt Entouragemarathon. Underbara söndag!

Sometimes, you're just amazing.

Ni är ju faktiskt endel som engagerar er dagligen för att gå in här & kolla, läsa och få lite uppdatering om hur jag har det och sådär. Nu ska ni få ta del av lite framtidsplaner. Vi börjar med Stockholm; älskade, underbara stad! Det finns inget som jag inte älskar med Stockholm stad, som ni vid det här laget redan vet. Men, det fungerar inte just nu. Jag måste hem & ta tag i mina problem. Jag har alltså bestämt mig för att flytta hemåt igen. Flytta hem, vara nära mina nära & kära, stanna upp & andas. Och framförallt; få hjälp. Lägenheten här i Stockholm går ut sista Januari. Första Mars så flyttar jag in i en lägenhet på Öster i Växjö. Och då har vi Februari kvar.. Ja, då åker jag till Asien en månad - för att leva. Leva, uppleva & andas innan verkligheten knackar på på riktigt. Så, där har ni mina närmsta månader någorlunda planerade!

Jag vet ingenting längre. Jag trodde jag hade läget under kontroll. Kontroll på oss, på framtiden & på mina känslor. Helt plötsligt så vet jag inte längre. Jag vet inte vad jag ska tro, vad jag vågar tro & vad jag kan hoppas på. Jag vill egentligen svära, skrika & vara förbannad. Men, det tjänar ingenting till. Du kommer inte välja mig, se mig för det. Jag ska inte vara i vägen, inte göra något väsen & helst kanske vara osynlig. Eller? För att ta tag i saker är ju faktiskt jobbigt. Men gissa vad? Verkligheten är inte en dans på rosor. Verkligheten är kall, hård & tuff. MEN man lär sig handskas med den efterhand. Och tillslut så blir verkligheten en riktigt trivsam plats. Om man vågar chansa, inse & hoppas.

Dålig uppdatering, igen. Har varit tillbaka i Stockholm sedan i måndagsnatt. Här uppe är det svinkallt & massa snö, ungefär som i resten av landet. Skrivkramp.

Sitter fortfarande på tåget. Spelar musik & försöker få tiden att gå. En av mina nya låtfavoriter är Kesha - We R Who We R. Och Kesha, det är så mycket kärlek för mig. Det är Amanda. Det är jag & Amanda. Alltid Kesha, alltid. Förfest, efterfest, på dansgolvet, en torsdag kväll - alltid.

September – Mikrofonkåt

Efter ett par riktigt jobbiga veckor uppe i Stockholm så sitter jag på tåget på väg hem. HEM! Underbart. Verkligheten har på senaste kommit ikapp mig & jag har insett att man faktiskt inte kan fly ifrån sina problem. Jag trodde att en ny stad var lösningen, lösningen på så mycket. Jag har flytt från sorgen efter pappa, vägrat prata om det, vägrat att gråta. Inte velat lyssna när folk sagt till mig att "Det kommer ikapp även dig, förr eller senare." Varför skulle det göra det tyckte jag? Har det inte kommit ännu så kanske jag inte kan gråta bara. Men jag kan, jag kan gråta. Högt, mycket & länge. Och på senare tid så har det kommit ikapp mig, med besked. Så, nu är jag äntligen på väg hem igen, över helgen. Jag vill bara vara, bara vara där jag är trygg och där jag hör hemma. Hemma hos min underbara, fina familj.

mobilblogg. igen. mitt i natten. igen. jag kan inte sova längre. har jag tur så brukar jag somna runt tre, i värsta fall blir det runt klockan fem. ibland stierrar jag i taket, ibland gråter jag. jag tror verkligheten börjar komma ikapp även mig. jag kan inte blunda länge till, jag kan inte länge till förneka det som hänt. men det tar så hårt. jag har ingen pappa längre, han är borta, borta för alltid. jag trodde stockholm skulle vara en bra lösning, en tillflykt. men jag tror det har gjort mig mer ont än gott. hemma är min trygga punkt, med min familj. jag låter mina tårar rulla ned för mina kinder, och tillåter mig själv, tillåter mig själv att det gör ont. så jävla ont. jag har ingen pappa längre. han finns inte och han kommer inte att ringa, även om jag allt för länge intalat mig själv det. jag har tryckt på pause och stått still där. jag har inte velat känna och inte velat inse sanningen. min pappa är borta, han kommer aldrig tillbaka. aldrig mer.

I think of you, oh I think of you every day.

Ytterligare en produktiv dag på Essinge brogata 14. Idag har vi sovit till eftermiddag, käkat hämtmat & spelat sällskapsspel. Senaste veckan har vi upprepat denna procedur nästan varje dag. Inte nog med att att jag har varit dödligt sjuk, nejdå jag ville inte vara ensam i misären så jag smittade även ner Elin. Men idag har vi nog båda repat till oss och mår hyfsat bra. Efter en produktiv dag så spenderar vi även kvällen i samma anda. Kärlek.

Nu tänkte jag blogga om någon som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Nämligen min sambo Elin Mårtensson. Vem kunde ana att två så lika tjejer skulle falla för varandra & bli så nära vänner på så kort tid? Låter kanske ganska självklart i era öron. Men jag och Elin har diskuterat det där endel och vi skulle egentligen kunna hata varandra så mycket. Just för att vi är så lika. Lika kaxiga, lika snabba i käften & vi vet vad vi vill. Men bottom line, I love her. Hon förvånar mig ofta, och inte bara med sina upptåg & påhitt utan även att hon kan vara så smart att jag inte riktigt tror på henne & ibland kan hon vara så otroligt trög att jag nästan inte vill kännas vid henne. Men, trots så mycket idioti & dumheter i en sådan liten kropp så är hon helt fantastisk. Jag skulle vilja påstå att jag hittat min andra hälft. Hon är räkan i min soppa, hon bubblet i avloppet, hon är chokladfläckarna i soffan, hon är extra ost på pizzan - ja, hon kompletterar mig helt enkelt. Att bo med Elin är som att leva med en cirkus har jag uttryckt mig någon gång, och det stämmer. Det är som att bo med cirkus varje dag i veckan. Det är som att bo med de galna aporna, de viga clownerna & skäggiga damen på samma gång. 'Cause I had the time of my life, no I've never felt this way before, yes I swear it's the truth, and I owe it all to you. Jag älskar dig Elin Mårtensson.

Jag trodde avståndet skulle ändra oss. Jag skulle nog nu påstå att jag var naiv. Jag trodde jag kunde ändra oss, rädda oss. Jag var nog naiv. Jag vill så mycket, jag trodde jag kunde rädda, jag trodde att jag kunde fixa men, jag var blåögd och naiv. Det krävs två att dansa tango som det sägs, och så sant som det är sagt. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Jag trodde saker skulle bli annorlunda bara avståndet mellan oss blev större. Nu tror jag att det hade nog inte spelat någon roll. Jag har lagt mina kort på bordet, jag har gjort vad jag har kunnat. Jag brukar fråga mig själv om jag kunde gjort något annorlunda, men jag måste nog ärligt svara nej på den frågan. För jag har kämpat, jag har slagits, jag har gråtit & jag har gjort allt som står i min makt. Jag har gjort allt jag har kunnat, för dig. Men jag vet inte om det längre räcker till. Även om avståndet blir längre så vet jag inte om det gör saken bättre. Ärligt talat så vet jag inte om något kan göra det bättre, förutom du. Återigen står jag utblottad med känslorna framme, och får inget tillbaka. Vi är olika, det har jag lärt mig. Jag har tagit hänsyn, jag har spelat snyggt, jag har inte pressat dig, jag har avvaktat. Men, det krävs två att dansa tango som sagt. Och jag vet inte om vi är två i dansen längre. Jag vet inte längre. Jag har vridit ut och in på mig själv för din skull, allt för länge. Folk har försökt intala mig att gå vidare, att inse att jag inte borde stanna kvar. Men jag vill inte gå, jag vill inte ge upp. För någonstans där inom mig så bor den där 17åriga tjejen som var naiv, blåögd & föll för dig på två röda sekunder. Jag har med åren växt och med lite mer erfarenhet så säger min hjärna åt mig att gå. Men, jag är inte redo att svika den naiva tjejen inom mig som tror på ändlös kärlek. Inte ännu. Jag tycker om dig. Då, nu & sen. Och en del av mig hatar mig själv för det. Men jag gör det, jag tror på oss.