i know already
..Ja facebook, jag vet.
shut down
Jag vet att det inte är bra, tro mig, jag vet. Men jag vill inte att detta ska vara min verklighet, jag vill inte tillåta det att vara min verklighet. Jag hade sommaren så uppstrukturerad; balen, studenten, jobbet, tennisveckan, strålande sol i mellbystrand osv. Pappa var inräknad i allt. Nu får han helt plötsligt inte se mig på min baldag, min studentdag, nu kan jag inte ringa efter jobbet, jag kommer inte bo hos honom under tennisveckan eller mestadels av sommaren. Allt det försvann. Och jag vet inte om jag fixar att ta i det där.
Det sägs att man ska prata med någon utomstående, men nej. Jag vill inte prata, att jag kanske borde är en annan femma. Men jag vill inte. Jag önskar att jag ville. Jag önskar att jag skrek & grät ofta och mycket. För på något sätt så förstår ju även jag, att det kommer ikapp senare.
Jag vill inte tillåta mig att inse att min pappa är borta, för han ringer ju vilken dag som helst nu..
Det gör han ju..
För det måste vara så..
perfect world
I never could’ve seen this far
I never could’ve seen this coming
Seems like my world’s falling apart
Why is everything so hard
I don’t think I can deal with the things you said
It just won’t go away
In a perfect world
This could never happen
In a perfect world
You’d still be here
And it makes no sense
I could just pick up the pieces
But to you
This means nothing
Nothing at all
I used to think that I was strong
Until the day it all went wrong
I think I need a miracle to make it through
I pictured I could bring you back
I pictured I could turn back time
Cuz I can’t let go
I just can’t find my way
Without you I just can’t find my way
In a perfect world
This could never happen
In a perfect world
You’d still be here
And it makes no sense
I could just pick up the pieces
But to you
This means nothing
Nothing at all
I don’t know what I should do now
I don’t know where I should go
I’m still here waiting for you
I’m lost when you’re not around
I need to hold on to you
I just can’t let you go
In a perfect world
This could never happen
In a perfect world
You’d still be here
And it makes no sense
I could just pick up the pieces
But to you
This means nothing
Nothing at all
Nothing, nothing at all
Nothing at all
weeks
beat me up
Jag drömmer, vaknar, förvirrad. Vad är meningen? Jag börjar tappa meningen med att gå upp ur sängen på morgonen, tappar meningen med att sova på natten. Tappar meningen för allt. Förut brukade jag säga att "allt händer av en anledning", men vad är det för bra anledning till detta? Har du blivit dumpad av ett riktigt svin, så är det en bra anledning för det finns alltid någon bättre där ute. Men jag kan inte se anledningen med det här? Kan inte riktigt förstå om det finns någon.
Om det är såhär man lär sig att livet är svårt, så vill jag inte lära mig. Jag tycker redan att jag vart med om tillräckligt i mitt liv, klarat av tillräckligt som stärkt mig som människa. Detta stärker inte, det drar ner. Det drar ner mig under ytan och ibland vet jag inte om jag kan komma upp för att få luft.
confused
I helgen kände jag lycka, ren och underbar lycka. Jag kunde prioritera mig själv och folk runt mig som betyder allt för mig. Sen blev det måndag & allt kommer rasande ner igen. Jag ligger och snurrar i sängen, drömmer förvirrande på natten & vaknar upp helt tom.
Jag vill slippa att ifrågasätta, jag vill slippa att bli ifrågasatt. Jag vill slippa den där ångesten som man får efter man vart glad, slippa känna mig skamsen över att jag faktiskt har haft riktigt roligt. Fast jag egentligen vet att det är viktigt att vara glad, ha huvudet högt och ta sig igenom livet även om det är svårt. Jag vet ju allt det där, men varför ska det då vara så himla svårt?
Jag har så många fina människor runt omkring mig som får mig att må så bra. Sen har jag även fina människor runt omkring mig som förvirrar och ibland gör mig ledsen. Linjen är ibland hårfin. Jag vet inte om du tror att du gör mig lycklig genom att ha det såhär, jag vet inte. Jag förstår inte. Jag antar att jag är förvirrad, konstigt vore det kanske annars. Jag önskar bara att du skulle inse att saker kunde vara lättare än såhär. "Det löser sig."
Veckan som varit har jag saknat min pappa, så att det gjort riktigt ont. Efter studentfesten i onsdags ville jag ringa och berätta hur det var. När vi var i Göteborg i fredags ville jag ringa och berätta att jag satt i solen och drack ett glas vin och att jag äntligen hittat en studentklänning. I lördags ville jag ringa och berätta hur fruktansvärt kul jag hade kvällen innan. Det där som var så självklart förut.
weekend away
Fredag
Drog till Göteborg, hamnade ute i betongen, skrattat så jag hade ont i magen, drack vin, dansade, träffade nya grymma människor - helt enkelt så var det grymt!
Lördag
Bakis, bakismat, tågresa hem, ladda om, utgång, dansa, sova som ett barn.
Söndag
Bakis, slappdag, mysigt engångsgrillande vid helgasjön, sängen.
Har helt enkelt haft en jättebra helg med riktigt bra människor!
real
another day
Ikväll, eller inatt kanske jag bör säga, är en pissig kväll/natt. Jag är för första gången riktigt arg, arg på pappa, arg på omständigheterna & ja, arg på allt. Det enda som ekar är; varför var det inte värt det?
Om jag bara hade det svart på vitt, en förklaring till varför detta valet kunde vara värt det. Och även om jag hade haft det, hade jag kunnat acceptera det då? Hade jag verkligen kunnat det? Jag kan bara inte förstå! Jag kan inte inte inte förstå! Jag vill inte förstå hur du kunde välja den här vägen, hur du kunde vilja göra mig såhär illa. Jag förstår inte!
Förövrigt, jag har sagt det innan, men jag kan säga det igen;
Ola Johansson, du är världsklass.
saturday night
I söndags blev det frukost ute i Sandsbro med mina pojkar, mysigt. Senare under dagen stod det simhall på schemat så jag, Emil & Ola åkte till badhuset i Växjö och betedde oss som tre småbarn, ni är brabrabra!
Dom här dagarna har vart guld värda för mig, för första gången på en månads tid så har jag vart som vem som helst, kunnat skratta och leva som vanligt. Och fan vad skönt det har varit!
Så, mina vänner som gjort denna helgen så himla bra, PUSS PÅ ER!
over
Den åttonde kommer föralltid att vara en dålig dålig dag.
Hur i helvete kan det redan vara en månad sen? Det känns som en dag sedan och samtidigt känns det som ett år sedan. Mitt hjärta slits i tusen bitar och du är inte ens här och kan laga det.. Jag brukade ringa till dig när allt var sådär uppåner, när folk var dumma och tröga, när jag behövde höra dig säga "skit i dom, jag står alltid på din sida".. Helt plötsligt står jag här och kan inte ringa när hela världen är uppåner, helt plötsligt så kommer du inte säga att du alltid kommer hjälpa mig ur alla världens situationer. För den här situationen, den har du skapat.
Det river och sliter inuti mig och jag vet inte hur länge jag kan vara stark, jag vet inte hur länge till jag kommer orka gå upp ur sängen, jag vet inte hur länge till jag kommer kunna skratta med mina vänner, jag vet inte hur länge allt kommer kännas såhär.
Folk tittar på mig och säger "Ja, du fixar nog det här, du är ju så himla stark", och ja förvisso att jag alltid i hela mitt liv varit stark och fixat det mesta. Men ska man behöva fixa en sådan här sak? Behöver jag vara stark nu?
Pappa, du måste vara här och ta emot mig när jag faller.
Varför är du inte det?
Varför....
well..
Imorgon måste bli en bra dag (ja, som sörjande så får man faktiskt ha bra dagar också) eller rättare sagt, imorgon SKA bli en bra dag. För imorgon ska jag jobba 10.00-15.00 och sedan klippa Nicke K & efter det blir det vin med Sara. Så, imorgon blir en bra dag.
wasn't it?
Det värsta med allt är, varför? varför? varför? Varför vore det inte värt det? Varför ville han inte stanna kvar och se Robin växa upp? Varför ville han inte stanna kvar och se mig ta studenten? Varför ville han inte stanna kvar för att en dag se mina barn växa upp? 2 barn, 1 sambo som skulle bli inte bara sambo utan fru. Tillsammans 3 personer att leva för, att älska.
Istället så står vi utan svar.
I mitt hjärta råder inbördeskrig och det gör så ont, så in i helvetes jävla ont. Varför i hela friden ville du inte vara kvar? Livet har så mycket mer att ge. Du kunde leva för oss, med oss. Nu lever livet emot oss och det går inte en dag utan att man undrar varför? Jag kan aldrig respektera ditt beslut, för vi är ensamma kvar. Och pappa, jag behöver dig mer än någonsin. Jag vill bara skrika, vara arg och kräva att du kommer tillbaka, kräva att du ser hur vi lider, kräva att se hur ont jag har, se hur jag kvävs & att min levnadslust bara sjunker. Samtidigt som jag vill allt det där, så älskar jag dig & vill respektera ditt beslut. Men pappa, det gör så jävla ont & jag vet inte längre vart jag ska ta vägen.
Snälla, kom tillbaka.
Jag ska aldrig be om något mer i hela mitt liv, om du bara kommer tillbaka.
yesyesyes
På torsdag skriver vi på papprerna, sen är det inte vårt bekymmer längre.
If there's a god out there, thank you!
eighteen and life
När jag fyllde arton fick jag ett födelsedagskort av min pappa, det är inte det där stereotypiska födelsedagskortet med tusen färger och där det står GRATTIS i lysnade färger. Nejdå, pappa hade valt ett annat, ett som var så himla klockrent. Min pappa var inte bra med orden, att sätta ord på sina känslor, när jag var liten tyckte jag det kunde vara så jobbigt men ju äldre jag blivit så har jag förstått att alla fungerar olika.
Men när jag fyllde arton fick jag ett födelsedagskort av min pappa, ett kort fyllt med text på baksidan, text som han själv hade skrivit, text som jag vet att han menade.
"..Du är snart arton och gör vuxna grejor som att jobba & plugga
men för mig kommer du alltid vara min lilla flicka"
"..Vill att du ska veta att jag alltid tänker på dig och
kommer alltid att finnas för dig om det är nått"
reason to cry
Den här är för dig pappa.
bara för dig.
All this time
All this time with you
Really loved me
Despite my faults and you knew
And you're not coming back
I got a reason to cry
The bottle's empty
The bottle's empty and cold
Just like I've been
Since I heard that you died alone
Finally home now
And I try to accept that you're gone
Wish I could have
Been there for you all along
With your back against the ground
All I want
All I need
Is to make you breathe
All that I want
All that I need
Is to make you breathe
Yeah you failed somehow
But I know that you tried
And you're not coming back
I got a reason to cry
All this time
All this time with you
Really loved me
Despite my faults, you knew
With your back against the ground
All I want
All I need
Is to make you breathe
All that I want
All that I need
Is to make you breathe, yeah
It's all that I want
It's all that I need
Please begin to breathe
All I want
All I need
new
Jag har även ändrat lite i kategorierna här i bloggen, då jag känner att jag behöver en kategori för att få skriva av mig om mina tankar och funderingar kring pappa & en annan där bland annat sådana här inlägg hämnar i. Så jag kan dela upp det lite. Så kategorierna ser ni i rutan till höger (förklarar för min otekniska mamma som jag vet kommer läsa detta). Men alla inlägg landar ju ändå här efter varandra, men även (nu pratar jag för mamma igen) så står det längst ner på inlägget vilken kategori det tillhör. Lättare att hålla koll på såhär.
Nu ska ni få se mina skills (ja, jag är nybörjare så det är inte mycket att hurra för kanske) i mitt nya fotoprogram;
förövrigt, så älskar jag er på bilderna.
make it.
Lördagen den 8 Maj.
1 månad sedan.
Torsdagen den 27 Maj.
Pappa skulle fyllt 42.
Tisdagen den 1 Juni.
Min bal & jag har min fina klänning pappa betalade åt mig.
Han tyckte jag var så fin i den. Han hann se mig i den iallafall.
Tisdagen den 8 Juni.
2 månader sedan & min studentdag.
i'll miss you there.
everydaylife
Vissa dagar så är livet så jäkla enkelt och jag lever som vanligt, men vissa dagar & framförallt kvällar så får jag panik. Inte "gapaskrikaslåss"-panik utan mer inombordspanik. Hela min kropp skriker och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Illamåendet sköljer över mig och det knyter sig i bröstet. På lördag är det redan en månad. Det känns som igår samtidigt som det känns som en evighet sedan.
Jag kommer så väl ihåg sista gången jag sa att; Pappa, jag älskar dig. Han var så nere och jag åkte till honom för att hälsa på honom och pigga upp. Som vanligt så babblade jag på om allt onödigt och nödvändigt, skrattade och försökte pigga upp. Men det kändes inte som det gick ända fram. Jag tog med hans födelsedagspresent, ett egendesignat halsband med mitt och robins namn på, även fast han skulle fylla år i Maj, men jag tänkte att det skulle lyfta upp honom lite. Jag såg hur glad han blev och jag tänker på det ännu. När jag satt i bilen på vägen hem så ringde han och berättade hur glad han var att jag kommit ner, att min energi smittat av sig och att han var glad över att se mig så glad. När vi skulle lägga på så jag att jag älskade honom. Och det var sista gången jag någonsin fick säga det till honom. Bara att tänka på den här gången får mig att sitta här och gråta, men detta är min bearbetning.
Även om du kanske inte hör mig längre, så älskar jag dig pappa. föralltid.
writing it all
Jag måste någonstans få yttra mig, få skrika & gapa och bara var ledsen. För mig har alltid att skriva varit ett självklart sätt att uttrycka sig, sen bryr jag mig inte om vem som läser eller om någon ens gör det. Jag måste bara få det ur mig. That's it.
Snälla, tala inte om för mig hur jag bör vara, hur jag bör sörja eller hur ni tycker att "det är bra att gråta", säg inte heller att ni tycker synd om mig - säg istället att ni finns där, istället för att prata om mig - prata med mig. Jag är samma person som innan bara att jag inte kanske alltid fungerar på samma sätt. Jag har inte längre min älskade pappa hos mig.
Alla säger att det är okej att gråta och att det är "normalt". Många förväntar sig att jag ska sitta hemma och gråta hela dagarna medans jag egentligen är med vänner och fikar, pratar eller dricker vin. Hade inte detta hänt mig, att jag förlorat min pappa så hade jag inte heller vetat att sorg yttrar sig på olika sätt. Jag hade nog också förväntat mig att personen i fråga skulle sitta hemma och gråta, hela tiden.
Men jag har lärt mig att alla fungerar olika. Jag gråter inte mycket, jag pratar inte om det så mycket. Min kropp har sitt eget sätt att sörja och jag börjar lära mig det. Istället för att jag gråter så slår mitt hjärta extra fort, ibland känns det som att alla inre organ byter plats, ibland gör det ont överallt & ibland bara på något enstaka ställe, det knyter sig i bröstet och gör så ont så jag ibland tror att någon kört över det med en långtradare. Men jag gråter inte så mycket. Jag mår illa ibland, spyr ibland. För så reagerar min kropp.
Folk brukar fråga om jag äter, om jag sover & om jag inte är arg. För det mesta så äter jag som vanligt och ibland ännu mer. Jag sover även helt okej, vissa nätter är jobbigare än andra men i regel så funkar det okej. Och ibland, är jag så fruktansvärt arg, arg på pappa, arg på omständigheterna och då skriker jag och gapar, gråter och skakar. Men mestadels så är jag inte arg.
Jag älskade min pappa, han var ingen svensson pappa som kom hem vid fyra och åt tillsammans med hela familjen, men han var min pappa. Min älskade fina pappa. Jag kommer älska honom & sakna honom tills den dagen jag dör.
Dom säger att tårarna kommer. Det får dom så gärna göra, men jag kan inte heller tvinga dom. Och tro mig, jag har gråtit, jag har skrikit, jag har gapat, jag har varit förbannad, jag har slagits. Livet är orättvist, det har jag lärt mig. Eller jag lär mig.
Jag vill bara säga tack till mina underbara vänner som betyder allt för mig, verkligen allt. Jag har lärt mig vilka som verkligen finns och vilka som verkligen är mina vänner till hundra procent. Ni är guld värda.
Två personer som har stått ut med mycket på senaste, som hjälpt mig med precis allt, som lyssnat när jag pratat, som har kramat mig och sagt fina ord när jag storgråtit och som tagit ner mig på jorden alla de gånger jag varit så himla arg på omgivningen, dessa två personer är helt enastående och förmodligen världens underbaraste. Ola Johansson & Gustaf Karlsson.
Jag kommer ihåg en dag när jag var så ledsen och hade tankar överallt och sa till Ola att pappa missar min student, när jag springer ut i vit fin känning och borde vara så himla lycklig, han missar det. Ola tittade på mig och bara sa att han finns där ändå, han ser mig visst.
Pappa, jag älskar dig.
