everydaylife

Då var helgen slut och jag känner en såndär enorm tomhet. Inte bara över vad som hänt. Jag har en lätt tryckande känsla som jag precis kan sätta fingret på och jag vet direkt vad det är, det stör mig. Enough is enough.

Vissa dagar så är livet så jäkla enkelt och jag lever som vanligt, men vissa dagar & framförallt kvällar så får jag panik. Inte "gapaskrikaslåss"-panik utan mer inombordspanik. Hela min kropp skriker och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Illamåendet sköljer över mig och det knyter sig i bröstet. På lördag är det redan en månad. Det känns som igår samtidigt som det känns som en evighet sedan.

Jag kommer så väl ihåg sista gången jag sa att; Pappa, jag älskar dig. Han var så nere och jag åkte till honom för att hälsa på honom och pigga upp. Som vanligt så babblade jag på om allt onödigt och nödvändigt, skrattade och försökte pigga upp. Men det kändes inte som det gick ända fram. Jag tog med hans födelsedagspresent, ett egendesignat halsband med mitt och robins namn på, även fast han skulle fylla år i Maj, men jag tänkte att det skulle lyfta upp honom lite. Jag såg hur glad han blev och jag tänker på det ännu. När jag satt i bilen på vägen hem så ringde han och berättade hur glad han var att jag kommit ner, att min energi smittat av sig och att han var glad över att se mig så glad. När vi skulle lägga på så jag att jag älskade honom. Och det var sista gången jag någonsin fick säga det till honom. Bara att tänka på den här gången får mig att sitta här och gråta, men detta är min bearbetning.

Även om du kanske inte hör mig längre, så älskar jag dig pappa. föralltid.

Kommentarer
Postat av: isabelle

jag blir verkligen tårögd över hur fint du skriver !

2010-05-03 @ 21:17:39
URL: http://isabelleberg.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0