Födelsedagsfirande i all ära, men lägg på 22h jobb under samma helg som man bestämmer sig för att hinka vin som om man var ledig. Lovar att jag knappt stod på benen igår kväll när jag kom hem från jobbet. Sov i starka 12h för att kompensera min stackars kropp, knappt att det hjälpte så jag har vart slut hela dagen.

Ibland, ibland så är jag så lycklig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ni vet känslan, känslan som går från ända nerifrån tårna och rakt upp i den där lilla lyckoplutten som sitter någonstans i hjärnan, ni vet Den känslan. Så bra är det ibland. Men vissa dagar, även fast du är lycklig så kan du må så fruktansvärt dåligt. Nästan undermedvetet. För, när du vänjer dig vid det där lyckoruset, när du inte tänker på det längre, det är då, då det tas ifrån dig. Det är som att någon rycker mattan under fötterna på dig. Och du landar rätt på ansiktet. Kanske är inte världen så rosa som du trott? Kanske är inte allt en dans på rosor? Och helt plötsligt kommer frågorna som på led. Alla vill vara först och ingen vill ta en kölapp.

Mitt liv har inte varit enkelt, något mina närmsta vet. Och jag vet, jag vet faktiskt att jag förtjänar att ha det rosa och att dansa på rosor. Men ibland är det svårt. När kraven blir många & frågorna för påträngande.

Jag är lycklig. Jag är lycklig. Fast, är jag det? Jag vill vara det, jag vill tro att jag är det. Jag är det oftast iallafall. Och det är alltid något, det är en bra bit på vägen om man jämför med vart jag befann mig förra året. I dagens läge så har jag precis landat min första fasta tjänst, jag trivs med mig själv, jag fick honom med stort H som jag kämpade för i tre långa jävla år & jag har de vännerna vid min sida som jag vill dela resten av mitt liv med. Men ändå, ändå är det något som inte känns hundra. Jag vet att jag inte kan ändra mitt förflutna eller mina tidigare upplevelser. Men, det är något med mitt liv idag som inte känns rätt. Det är inte riktigt 100, snarare typ 80. Och jag kan inte riktigt svara på varför.

Inte kanske blir det heller bättre av att jag haft en pissig dag, att jobbet gått kasst, att jag vet att någon nära kämpar för livet, att jag inte kan prata om det, att jag saknar min pojkvän så att jag dör, att jag känner att vi inte får den tiden ihop som jag behöver eller att dagen allmänt vart fel sedan jag steg upp. Mitt liv är som en bergodalbana, ibland är man på toppen & känner sig riktigt jävla bra och ibland går det rätt nerför utan att nödbromsarna finns där.

Det är sådana här dagar, det är då jag behöver dig som mest. Du som älskar mig & borde finnas och lyssna. Och då är du inte här.