Den senaste veckan var kass. En känslomässig berg och dalbana. Det har varit mycket på sista tiden. Mycket jag inte kan styra över och känslor som stormar från alla håll och kanter. Pappas bortgång har känts mer påtaglig än vanligt & jag har inte varit på topp. Jag känner mig så liten, sviken & menlös när det kommer till pappa. Jag känner mig inte tillräcklig, jag var inte tillräcklig för att han skulle fortsätta kämpa, kämpa och vilja leva. Jag har utgett mig för att vara psykisk stark i flera år, men jag antar att jag hade fel. Snart är det ett år sedan min pappa, min pappa Joacim Klasson tog sitt liv och jag kan fortfarande inte förstå. Jag kan inte förstå hur en människa kan vilja sina nära & kära så fruktansvärt illa. Självmord är ett själviskt beslut & jag kommer aldrig ta det i försvar. Min pappa gjorde ett val, ett val jag aldrig kommer att acceptera. Varför var det inte värt det? Varför var det inte värt att försöka komma på fötter? Varför var det inte värt att försöka leva? Jag kommer aldrig få svar. Jag kommer alltid, alltid att vara sviken av en av människorna jag älskade högst på jorden. Min egen pappa.