Jag begär inte att ni ska tycka synd om mig det har jag aldrig sagt, men ni beter er som svin, mot mig. Jag begär inte att ni ska tycka synd om mig, jag vill att ni accepterar & tar hänsyn till mig & mina beslut. Jag är en del i det här pusslet, en så fan mycket större del än er. Jag hade min pappa i tjugo år, och jag får inte må dåligt? Okej, det låter logiskt, eller? Nej, det är så jävla ologiskt. Jag blir besviken och förstår inte. Hur kan DU tänka så? Det trodde jag inte om dig, I guess I was wrong.

På onsdag skriver vi över huset, klappat och klart. Sen efter det boupptäckning & jag vill inte gå dit, alls. Jag vill inte sitta där i ett rum & känna mig minst i världen. Jag förtjänar inte det. Jag åker dit, gör vad jag ska & sen ska jag hem. Hem till min underbara mamma som är bäst. Min mamma som hejar på mig. Min mamma som hör av sig för ofta "ifall något hänt" när det aldrig har det, men "tänk om". Min mamma som stog ut med mina nallekalas & skjutsade runt mig bak på hennes cykel. Min mamma som aldrig skulle svika. Min fina mamma.