Jag läste precis igenom vart enda inlägg jag någonsin skrivit om min pappa här (görs under kategorier, till höger). Och jag inser samtidigt som jag läser att jag fortfarande inte har fått utlopp för alla dom känslorna, sorgen, ilskan & hatet. Jag känner mig innerst inne fortfarande lika liten som den dagen du lämnade mig. Lämnade världen bakom dig och valde att försvinna, föralltid. Jag förstår att det är inte hälsosamt att trycka undan allt, att tvinga sig själv att vara någon man egentligen inte vill vara. Jag vill inte vara 'stark', för nu är jag inte stark på riktigt. Jag vill kunna gråta, skrika & slå mig fram genom mitt hav av känslor. Jag vill inte sakta men säkert kvävas av sorg. För nu, nu står det mig så långt upp i halsen att jag inte vet när det brister. Där har vi även en anledning till att jag flyttar hem, för att söka hjälp & få vara runt mina nära under tiden jag bearbetar något som är så fruktansvärt orättvist. Jag valde aldrig det här. Jag ville aldrig gå igenom detta. Och jag kommer föralltid stå fast vid att det är ett själviskt beslut att ta sitt liv.