Kärlek är ett ord som kan beskriva så mycket olika saker. För mig är Kärlek samma sak som Älskar. Och älskar, det kan man göra på många olika vis. Till exempel; jag älskar min nya tröja, jag älskar min mamma & jag älskar sommaren. Så jag tycker att det är ett väldigt brett begrepp.

Men vi kör kärlek mellan två personer. Det blir ämnet helt enkelt. Kärlek är för mig när man inte kan vara utan varandra. Hopplös, ändlös & fantastisk kärlek. Kärlek som gör ont för att man känner så mycket.

Kärlek & sorg har gått hand i hand ofta för min del. Jag har varit hopplöst, ändlöst & fantastisk kär en gång. Självklart har jag vart kär fler gånger & haft seriösare förhållanden. But, this one stuck.

Kärlek som denna är gränslös & den gör ont. Det är som att kissa i motvind (nu är inte jag en kille, men jag kan tänka mig hur det är..), det är som att ha bikini mitt i iskall vinter, det är omöjligt helt enkelt.

Det gör ont, ont att man inte kan uttrycka sig som man vill. Ont för att man inte kan säga vad man tycker. Ont för att man inte får göra som man egentligen vill. Kärlek som man helt enkelt inte kan vara utan.

Kärlek mellan två personer som faktiskt, innerligt & uppriktigt vill vara med varandra är det finaste som finns. Och jag vet, att tillslut är det även min tur. Jag är bara tjugo år & har mycket kvar att lära. Men just nu gör det ont, så jävla ont. När man ser på personen i fråga & bara vet, vet att det ska vara just vi två, det är kärlek. Och jag ser på dig & bara vet, vet att det borde vara vi.

För er som läser kan detta kanske låta bittert och som olycklig kärlek. Och visst, det finns dagar då det är så. Men så kommer ljuspunkterna & man lyfts upp ovan jord och är lycklig. Lycklig för minsta lilla. Lycklig för att idag är en bra dag. Det finns dåliga dagar då jag vill skrika, sparka & slåss men dom känns så långt bort när man väl mår bra & känner att personen i fråga faktiskt kanske känner likadant. Det handlar om att ge & ta, man måste se till sig själv vad man kan göra åt saken. I mitt fall finns det tyvärr inte mycket jag kan göra. Jag kan vänta. Men, vem väntar för alltid? Det är en fråga jag ställer mig själv väldigt ofta. Men jag antar att jag inte riktigt vågar inse, inse att ingen väntar för alltid. Även om jag så gärna skulle vilja tro det.