Det känns som att jag numera ifrågasätter allt. Inte rakt ut, men inuti mitt huvud. Små tankar som man förut kunde vifta bort blåser nu upp och hänger som orosmoln över mitt huvud.

I helgen kände jag lycka, ren och underbar lycka. Jag kunde prioritera mig själv och folk runt mig som betyder allt för mig. Sen blev det måndag & allt kommer rasande ner igen. Jag ligger och snurrar i sängen, drömmer förvirrande på natten & vaknar upp helt tom.

Jag vill slippa att ifrågasätta, jag vill slippa att bli ifrågasatt. Jag vill slippa den där ångesten som man får efter man vart glad, slippa känna mig skamsen över att jag faktiskt har haft riktigt roligt. Fast jag egentligen vet att det är viktigt att vara glad, ha huvudet högt och ta sig igenom livet även om det är svårt. Jag vet ju allt det där, men varför ska det då vara så himla svårt?

Jag har så många fina människor runt omkring mig som får mig att må så bra. Sen har jag även fina människor runt omkring mig som förvirrar och ibland gör mig ledsen. Linjen är ibland hårfin. Jag vet inte om du tror att du gör mig lycklig genom att ha det såhär, jag vet inte. Jag förstår inte. Jag antar att jag är förvirrad, konstigt vore det kanske annars. Jag önskar bara att du skulle inse att saker kunde vara lättare än såhär. "Det löser sig."




Veckan som varit har jag saknat min pappa, så att det gjort riktigt ont. Efter studentfesten i onsdags ville jag ringa och berätta hur det var. När vi var i Göteborg i fredags ville jag ringa och berätta att jag satt i solen och drack ett glas vin och att jag äntligen hittat en studentklänning. I lördags ville jag ringa och berätta hur fruktansvärt kul jag hade kvällen innan. Det där som var så självklart förut.