Efter ett par riktigt jobbiga veckor uppe i Stockholm så sitter jag på tåget på väg hem. HEM! Underbart. Verkligheten har på senaste kommit ikapp mig & jag har insett att man faktiskt inte kan fly ifrån sina problem. Jag trodde att en ny stad var lösningen, lösningen på så mycket. Jag har flytt från sorgen efter pappa, vägrat prata om det, vägrat att gråta. Inte velat lyssna när folk sagt till mig att "Det kommer ikapp även dig, förr eller senare." Varför skulle det göra det tyckte jag? Har det inte kommit ännu så kanske jag inte kan gråta bara. Men jag kan, jag kan gråta. Högt, mycket & länge. Och på senare tid så har det kommit ikapp mig, med besked. Så, nu är jag äntligen på väg hem igen, över helgen. Jag vill bara vara, bara vara där jag är trygg och där jag hör hemma. Hemma hos min underbara, fina familj.