Jag måste någonstans få yttra mig, få skrika & gapa och bara var ledsen. För mig har alltid att skriva varit ett självklart sätt att uttrycka sig, sen bryr jag mig inte om vem som läser eller om någon ens gör det. Jag måste bara få det ur mig. That's it.


Snälla, tala inte om för mig hur jag bör vara, hur jag bör sörja eller hur ni tycker att "det är bra att gråta", säg inte heller att ni tycker synd om mig - säg istället att ni finns där, istället för att prata om mig - prata med mig. Jag är samma person som innan bara att jag inte kanske alltid fungerar på samma sätt. Jag har inte längre min älskade pappa hos mig.

Alla säger att det är okej att gråta och att det är "normalt". Många förväntar sig att jag ska sitta hemma och gråta hela dagarna medans jag egentligen är med vänner och fikar, pratar eller dricker vin. Hade inte detta hänt mig, att jag förlorat min pappa så hade jag inte heller vetat att sorg yttrar sig på olika sätt. Jag hade nog också förväntat mig att personen i fråga skulle sitta hemma och gråta, hela tiden.

Men jag har lärt mig att alla fungerar olika. Jag gråter inte mycket, jag pratar inte om det så mycket. Min kropp har sitt eget sätt att sörja och jag börjar lära mig det. Istället för att jag gråter så slår mitt hjärta extra fort, ibland känns det som att alla inre organ byter plats, ibland gör det ont överallt & ibland bara på något enstaka ställe, det knyter sig i bröstet och gör så ont så jag ibland tror att någon kört över det med en långtradare. Men jag gråter inte så mycket. Jag mår illa ibland, spyr ibland. För så reagerar min kropp.

Folk brukar fråga om jag äter, om jag sover & om jag inte är arg. För det mesta så äter jag som vanligt och ibland ännu mer. Jag sover även helt okej, vissa nätter är jobbigare än andra men i regel så funkar det okej. Och ibland, är jag så fruktansvärt arg, arg på pappa, arg på omständigheterna och då skriker jag och gapar, gråter och skakar. Men mestadels så är jag inte arg.

Jag älskade min pappa, han var ingen svensson pappa som kom hem vid fyra och åt tillsammans med hela familjen, men han var min pappa. Min älskade fina pappa. Jag kommer älska honom & sakna honom tills den dagen jag dör.

Dom säger att tårarna kommer. Det får dom så gärna göra, men jag kan inte heller tvinga dom. Och tro mig, jag har gråtit, jag har skrikit, jag har gapat, jag har varit förbannad, jag har slagits. Livet är orättvist, det har jag lärt mig. Eller jag lär mig.

Jag vill bara säga tack till mina underbara vänner som betyder allt för mig, verkligen allt. Jag har lärt mig vilka som verkligen finns och vilka som verkligen är mina vänner till hundra procent. Ni är guld värda.
Två personer som har stått ut med mycket på senaste, som hjälpt mig med precis allt, som lyssnat när jag pratat, som har kramat mig och sagt fina ord när jag storgråtit och som tagit ner mig på jorden alla de gånger jag varit så himla arg på omgivningen, dessa två personer är helt enastående och förmodligen världens underbaraste. Ola Johansson & Gustaf Karlsson.


Jag kommer ihåg en dag när jag var så ledsen och hade tankar överallt och sa till Ola att pappa missar min student, när jag springer ut i vit fin känning och borde vara så himla lycklig, han missar det. Ola tittade på mig och bara sa att han finns där ändå, han ser mig visst.
Pappa, jag älskar dig.