shut down

Dom säger att man ska prata om det som hänt, för att det ska vara verkligt. Jag vill inte att det ska vara verkligt, så jag pratar inte. Jag kan prata om pappa, men jag pratar inte om vad som hänt. Jag tror det är förnekelse, jag vet att det har hänt, tro mig, men jag förnekar det. Pratar jag inte om det så har det inte hänt.

Jag vet att det inte är bra, tro mig, jag vet. Men jag vill inte att detta ska vara min verklighet, jag vill inte tillåta det att vara min verklighet. Jag hade sommaren så uppstrukturerad; balen, studenten, jobbet, tennisveckan, strålande sol i mellbystrand osv. Pappa var inräknad i allt. Nu får han helt plötsligt inte se mig på min baldag, min studentdag, nu kan jag inte ringa efter jobbet, jag kommer inte bo hos honom under tennisveckan eller mestadels av sommaren. Allt det försvann. Och jag vet inte om jag fixar att ta i det där.

Det sägs att man ska prata med någon utomstående, men nej. Jag vill inte prata, att jag kanske borde är en annan femma. Men jag vill inte. Jag önskar att jag ville. Jag önskar att jag skrek & grät ofta och mycket. För på något sätt så förstår ju även jag, att det kommer ikapp senare.


Jag vill inte tillåta mig att inse att min pappa är borta, för han ringer ju vilken dag som helst nu..
Det gör han ju..
För det måste vara så..

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag väntar oxå.. att han bara kommer in på jobbet med sitt leende som inget hade hänt.. <3 <3



Många många Kramar till dig !!

Mariette

2010-07-15 @ 14:00:42
Postat av: Anonym

mm.. jag väntar att han plötsligt en dag dyker upp med sitt härliga leende som inget hade hänt.. <3 <3 <3



Många många kramar till dig

Mariette

2010-07-15 @ 14:05:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0