Det senaste året har det hänt mycket, mycket har förändrats. Men något som inte förändrats är min känslor för dig. I mina ögon är du fortfarande underbar.

Jag tillbringar mestadels av mina dagar med att göra ingenting, ändå så är allt fruktansvärt. Jag vill inte gå upp ur sängen, jag vill inte prata om det, jag vill bara vara. Jag gråter, sover & undviker verkligheten. Jag vet knappt riktigt vad det är med mig längre. Fast jag har många anledningar till att vara glad så kan jag inte, det går inte.

Saker och ting börjar falla på plats, jag borde vara glad. Jag borde vara riktigt glad. Men jag trasar sönder, gråter och vill inte mer. För varje anledning jag har till att vara glad, ju mer går jag sönder. Allt gör ont och livet är inte rättvist alls. Jag vill inte.

Efter en väldigt avklädd dag så hoppar jag nu i kläderna & tar med mig min Emelie för att köpa godis.

Du är fin. Du är bra.

När jag egentligen borde gå runt och le, så känns det som att mitt hjärta trasar sönder. När jag vet att jag borde vara glad, då sviker humöret som mest. Varför är det så? Jag är ju glad, egentligen. Men hela min kropp skriker och min hjärna trycker undan det som är bra. Varför blir det så?

Kom precis hem efter en fika i stan tillsammans med Hanna. Efter några veckor med nyttig mat så kände jag att jag var värd min vaniljlatte & enorma kaka. Så, efter en mysig fika så släppte jag av Hanna & susade hemåt för att plocka fram saxarna & nu inväntar jag kvällens 'kunder'.

Efter en kämpig vecka så  blev det helg och jag gjorde det bästa jag kunde av den. I fredagskväll var jag hemma hos Hanna och efter det så gick vi tillsammans till Lagerlunden. En snabbvända på Grace 18 med Vedija där jag insåg att Grace 18 är ingenting för mig. Så vi åt nattmat & åkte hem tidigt istället.

Ett väghinder ur vägen idag. Äntligen. Dragit ut på tiden och nu äntligen är det dags att lägga det bakom sig. Några erfarenheter rikare & några tusenlappar fattigare. Men så skönt att ha det ur vägen.

Helt plötsligt så känner jag mig riktigt smart.

Hur är det nu igen att vara riktigt lycklig? Jag skulle vilja påstå att jag knappt längre kommer ihåg. Visst, stundtals har jag varit lycklig det senaste året, men aldrig riktigt riktigt lycklig. Lycka som gör att man vill gå upp ur sängen varje dag, lycka som strålar runt omkring en. Sedan pappa gick bort så har jag inte varit uppriktigt lycklig. Vissa dagar, är bra dagar. Men de allra flesta är dåliga. Och jag orkar inte. Jag vill vara lycklig, lycklig på riktigt igen. Jag vill kunna hoppa & skrika av glädje när något bra inträffar & jag vill kunna må bra jämnt. Men, ofta när man känner att känslan är påväg så mår man genast sämre. Man blir genast påmind om vad man inte längre har. Och ibland får man dåligt samvete. Något så jävla puckat, att få dåligt samvete för att man är glad.

Gråter en skvätt till O.C & önskar att jag också bodde där det var sommar året runt. O.C är förövrigt något av det finaste som finns, helt klart en av dom bästa serierna ever.

I like you. Simple as that.

Söndagkväll & helgen är över (eller, för mig är det ju typ helg varje dag..) & jag har varit ovanligt aktiv denna helgen faktiskt. Torsdagnatten spenderade jag tillsammans med Alex, delade 3 flaskor vin, rökte & pratade till fem på morgonen så fredagen var lite av en dimma. Även fast jag var bakfull & sliten så var jag med i Olas/Gustafs/Alex hus och hjälpte till med hammaren efter bästa förmåga..

Sometimes I just don't get myself.

Nu drar jag snart täcket över huvudet, men först blir det några avsnitt av O.C, lovely!