Idag är en dålig, dålig dag. Jag har vart som ett levande lik. Första dagen på salongen och jag måste gjort sämsta intrycket ever. Jag som annars älskar att vara bland folk, speciellt i jobbsammanhang. Jag är glad, sprallig & trevlig (ja, tyck ni att jag är självgod men jag vet själv att det är så.) men idag var jag inte mig själv. Jag har känt mig tom, ensam & helt enkelt så jävla miserabel att det finns inte. Hade man kunnat se rätt igenom en människa som om den vore genomskinlig, så hade ni sett mig idag. Jag fanns inte. Och jag vet att det är för att jag var hemma i helgen. Jag blev påmind om vad jag lämnat. Alla fina människor som jag tycker så fruktansvärt mycket om. Så för att dämpa allt jag känner så dricker jag rosé ikväll. Mycket. Jag orkar inte ta i tu med mina känslor idag, inte alls. Jag vill gråta, skrika och gapa för att jag önskar bara att jag låg hemma i soffan och kollade på något menlöst program med min familj. Istället sitter jag 45 mil bort med vin som sällskap. Sen min älskade pappa gick bort så har jag blivit så familjekär att det finns inte. Man ska inte ta sin familj för givet, man ska inte bara tro att dom alltid finns där, för när du vaknar en dag så kanske det inte längre är så. Så, älskade mamma, Billy & lillebror Zack - ni är bäst, finast, underbarast och dom jag älskar mest på jorden, det finns inga som ni. I love you. Today, tomorrow and forever.