Boupptäckning. Ett ord jag aldrig vill höra igen. Att läsa "den avlidne" skär i hjärtat och man vill bara ställa sig upp och skrika att det är min pappa, han har ett namn, han heter Joacim! Fortfarande väntar jag på att han ska ringa eller förväntar mig att han kommer körandes i sin bil. Vilken dag som helst nu. Det här kan inte vara verkligheten.

Det värsta med allt är, varför? varför? varför? Varför vore det inte värt det? Varför ville han inte stanna kvar och se Robin växa upp? Varför ville han inte stanna kvar och se mig ta studenten? Varför ville han inte stanna kvar för att en dag se mina barn växa upp? 2 barn, 1 sambo som skulle bli inte bara sambo utan fru. Tillsammans 3 personer att leva för, att älska.

Istället så står vi utan svar.

I mitt hjärta råder inbördeskrig och det gör så ont, så in i helvetes jävla ont. Varför i hela friden ville du inte vara kvar? Livet har så mycket mer att ge. Du kunde leva för oss, med oss. Nu lever livet emot oss och det går inte en dag utan att man undrar varför? Jag kan aldrig respektera ditt beslut, för vi är ensamma kvar. Och pappa, jag behöver dig mer än någonsin. Jag vill bara skrika, vara arg och kräva att du kommer tillbaka, kräva att du ser hur vi lider, kräva att se hur ont jag har, se hur jag kvävs & att min levnadslust bara sjunker. Samtidigt som jag vill allt det där, så älskar jag dig & vill respektera ditt beslut. Men pappa, det gör så jävla ont & jag vet inte längre vart jag ska ta vägen.


Snälla, kom tillbaka.
Jag ska aldrig be om något mer i hela mitt liv, om du bara kommer tillbaka.