Vem fan är jag och varför gör jag saker så fel? Hur svårt är det att göra rätt? Jag är trött på mig själv och får panik i min egen kropp.

Jag vet egentligen vart det klämmer, förutom all sorg så vet jag precis vad som är fel. Jag räcker inte till, jag är inte tillräcklig, inte för någon. Det är en patetisk tanke, men så känns det. Jag räckte inte till för att hålla min pappa vid liv och nu när jag kämpar för någon eller något så räcker jag fortfarande inte till. Den känslan finns där hela tiden, fast jag egentligen inte vill säga det till någon så är det så. Jag erkänner för mig själv att jag är svag. Det är min början. Jag är svag och nu måste jag ändra det och ta mig uppåt. Sista veckorna har sakta men säkert gått neråt och allt som oftast vill jag inte gå upp på morgonen.

Imorgon ska jag gå upp, jag ska äta frukost även om jag klöks tills jag tror jag kräks, imorgon ska det bli ändring.
För jag vill inte vara en svag människa.