Idag har jag tatuerat mig, på ryggen, mellan skulderbladen. En textrad ur dikten från pappas minnesgudstjänst. Så, den var för honom. Har lite halvkassa mobilbilder som ligger uppe på Facebook, men tänkte slänga upp en bättre här imorgon. Den värsta smärtan jag vart med om, jesus. Men, det var det värt. Jag grät, inte just för smärtans skull så mycket kanske, utan för att, ja, för att liksom. Jag saknar honom så det gör ont, ont i hela mig.

If love alone could have saved you