Ibland, ofta, sällan så känner jag mig så jävla ensam. Alla flyttar, startar nytt, går vidare. Men jag står kvar på samma plats redo att bryta ihop för minsta förändring. Jag fixar inte ensamheten, den kväver mig, riktigt sakta. Jag har mina fina vänner, även om dom är på avstånd. Men känslan, den äter upp mig. När kommer jag bli redo för förändring? Jag hade så mycket planer, jag ville så mycket. Men allt raserades när du försvann. Du förstörde så mycket för mig, jag säger det utan att känna mig egoistisk. Jag hade ett annat liv inom räckhåll, planer. Allt är förstört.