Jag vet ingenting längre. Jag trodde jag hade läget under kontroll. Kontroll på oss, på framtiden & på mina känslor. Helt plötsligt så vet jag inte längre. Jag vet inte vad jag ska tro, vad jag vågar tro & vad jag kan hoppas på. Jag vill egentligen svära, skrika & vara förbannad. Men, det tjänar ingenting till. Du kommer inte välja mig, se mig för det. Jag ska inte vara i vägen, inte göra något väsen & helst kanske vara osynlig. Eller? För att ta tag i saker är ju faktiskt jobbigt. Men gissa vad? Verkligheten är inte en dans på rosor. Verkligheten är kall, hård & tuff. MEN man lär sig handskas med den efterhand. Och tillslut så blir verkligheten en riktigt trivsam plats. Om man vågar chansa, inse & hoppas.